Produktgrupper med plast – att tänka på vid återvinning
Innehållsförteckning:
Förpackningar, byggprodukter, fordon och däck, textilier samt elutrustning. Det är några av de största kategorierna av plastprodukter på marknaden. Du som använder återvunnen plast från de här och andra produktgrupper behöver känna till om materialet kan innehålla farliga ämnen.
I dag återvinns mindre än 10 procent av plasten i Sverige. En av flera orsaker till att inte mer plast återvinns är att vissa plaster innehåller hälso- och miljöfarliga ämnen. I den här artikeln har vi samlat kortfattad information om de vanligaste produktgrupperna av plast och vilka förutsättningar och hinder det finns för återvinning ur ett kemikalieperspektiv.
Förpackningar
Den vanligaste produktkategorin med plast är förpackningar. Cirka 30–40 procent av plastråvaran i Sverige används i dag för att tillverka plastförpackningar. Den största gruppen, omkring 60 procent, är livsmedelsförpackningar. Plastförpackningar används också för kosmetiska produkter, konsument- och hushållsartiklar, kläder, inom sjukvården samt som emballage i exempelvis byggbranschen.
Av olika grupper av plastprodukter är det förpackningar som har bäst förutsättningar för att återvinnas, utifrån ett kemikalieperspektiv.
De vanligaste förpackningsplasterna tillhör familjen termoplaster, vilket är en grupp plaster som lämpar sig väl för materialåtervinning. Halterna av tillsatsämnen som kan vara farliga är generellt sett låga i plastförpackningar. Flamskyddsmedel brukar inte behövas i förpackningar och inte heller mjukgörande ämnen används i någon stor utsträckning i förpackningar. Mjukplast i förpackningar är ofta gjord av lågdensitetspolyeten (LDPE) som inte behöver någon tillsats för att bli mjuk.
Det förekommer mjukgjord PVC-plast i vissa förpackningar och på etiketter. Det kan vara problematiskt eftersom sådan plast kan innehålla hälso- eller miljöfarliga mjukgörare. Även vissa andra tillsatser som antioxidanter, stabilisatorer, medel mot statisk elektricitet samt pigment och färgämnen kan vara problematiska i förpackningar, men halterna av dessa ämnen är för det mesta låga.
Byggprodukter
Byggsektorn är i dag den näst största användaren av plast i Sverige, efter förpackningssektorn. Plast började användas som byggmaterial på 1950-talet och sedan dess har användningen ökat stadigt. En nybyggd villa innehåller uppskattningsvis 19 kilo plast per kvadratmeter. Stora mängder plast finns i rör, isolering, golv- och väggmattor, fukt- och väderskydd, fönster och dörrar samt i elinstallationer.
Problematiska ämnen finns framför allt i äldre PVC-plast. Där har mjukgörare, flamskyddsmedel, stabilisatorer och pigment utgjorts av problematiska ämnen som numera är förbjudna. I nya byggprodukter kan problematiska ämnen fortfarande finnas exempelvis i form av mjukgörare i fogmassor, samt som flamskyddsmedel i takduk och stabilisatorer i bland annat lister, fönster- och dörrfoder.
Den största andelen plastmaterial i byggnader finns i golv där den vanligaste plasten är PVC – så kallade vinylgolv. Golv av PVC-plast kan bland annat innehålla problematiska stabilisatorer, mjukgörare och pigment. Ett exempel är att äldre golv med nyanser av gult, orange eller rött kan innehålla kadmium, ett giftigt ämne som i Sverige förbjöds i plast 1982. Ett annat exempel är det mjukgörande ämnet DEHP, som tillhör gruppen ftalater och kan störa fortplantningsförmågan. DEHP var den dominerande mjukgöraren i PVC-golv som producerades i Sverige fram till åren 2000–2001 då golvbranschen fasade ut användningen av ämnet. Även nyare, importerade golv kan innehålla DEHP, som först sedan 2015 har krävt tillstånd enligt Reach-lagstiftningen.
Fordon och däck
Nästan 20 procent av ett fordons vikt utgörs i dag av plast. Ofta finns plasten till exempel i fordonens stötfångare och underredsskydd samt i instrumentbrädan, bilsäten, elektronik och i drivlinekomponenter. Det förekommer ofta många olika plastsorter i ett fordon.
Tidigare har det förekommit flera problematiska ämnen i fordonsplast, till exempel i form av värme- och UV-stabilisatorer, bromerade flamskyddsmedel och tungmetaller i pigment. Många av dessa ämnen är begränsade i lagstiftningen i nya fordon, men förekommer i äldre bilskrot. Även vissa fosforbaserade flamskyddsmedel som används i dag kan vara farliga för hälsa och miljö och är under utredning. I bland annat stötfångare förekommer också ett problematiskt ämne, UV-328, som används som ljusstabilisator. Ämnet är reglerat globalt genom Stockholmskonventionen som syftar till att skydda människors hälsa och miljön från långlivade organiska föroreningar.
Fordonens däck består till stor del av gummi. Materialet kan bland annat innehålla polycykliska aromatiska kolväten (PAH:er), en grupp av cancerframkallande ämnen. I dag är PAH:er begränsade i däck i Reach-förordningen men ämnena kan förekomma i gamla däck. Även andra problematiska ämnen förekommer i däck, såsom vissa metaller och en antioxidant med namnet 6PPD.
Textilier
Varje år sätts cirka 140 000 ton kläder och hemtextil på marknaden i Sverige. Ungefär hälften utgörs av syntetiska textilier, det vill säga textilier av plastmaterial. Exempel på syntetfiber är polyester, akryl, nylon och elastan.
En rad olika kemikalier används i processerna för att framställa textil såsom färgämnen, lösningsmedel, smutsavvisande ämnen, mjukgörare, flamskyddsmedel, ytaktiva ämnen samt biocider. Studier har visat att drygt 10 procent av de ämnen som används i textilproduktionen har miljö- eller hälsofarliga egenskaper. Sådana kemikalier försvårar omställningen till en cirkulär ekonomi, eftersom textilier som innehåller hälso- och miljöfarliga ämnen är olämpliga att återvinna. En del av dessa ämnen är förbjudna inom EU till exempel så kallade azofärgämnen som kan bilda cancerframkallande nedbrytningsprodukter (arylaminer).
Det mjukgörande ämnet DEHP som har varit vanligt i PVC-tryck på textilier är förbjudet eftersom ämnet kan störa fortplantningsförmågan. Sedan 2020 är också 33 ämnen som klassas som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska (CMR-ämnen) förbjudna i textilier inom EU. Dessa förbjudna ämnen kan användas i tillverkningsprocesser eller för att ge produkter särskilda egenskaper, till exempel för att göra ett tyg krympfritt eller skrynkelfritt. Begränsningen gäller kläder, sängkläder, möbeltyger samt skor, oavsett om de är tillverkade i EU eller importerade.
Läs mer om säkra och hållbara textilier i en cirkulär ekonomi
Elutrustning
Elektriska och elektroniska produkter är i dag den fjärde största produktgruppen med plast. I elektroniken finns plasten i exempelvis höljen till tv-skärmar, skrivare, vitvaror och hushållsapparater, men även i kablar samt inkapslat i elektroniken. En trend är att elektronisk utrustning blir mer och mer plastbaserad vilket syns i form av till exempel tunnare skärmar och surfplattor.
I äldre elektronikplast kan det finnas många hälso- och miljöfarliga ämnen, exempelvis bromerade flamskyddsmedel, mjukgörare, klorparaffiner, bly- och tennstabilisatorer, kadmium- och blybaserade pigment samt freon i fylld skumplast i kylskåp och frysar. Elektroniken kan även innehålla farliga ämnen i andra delar av produkterna som kondensatorer och kretskort, något som riskerar att kontaminera plasten när den ska återvinnas.
I dag är många farliga ämnen som tidigare funnits i elektronik är förbjudna, bland annat genom regleringar i RoHS-direktivet. I Sverige finns även en kemikalieskatt som syftar till att minska förekomsten av farliga flamskyddsmedel i elektronik. Klorerade och bromerade flamskyddsmedel har i stort sett slutat användas i bärbara datorer, medan mikrovågsugnar och kaffebryggare i högre utsträckning fortfarande innehåller sådana ämnen.
Ett bekymmer vid plaståtervinning av elektronikprodukter är att en del av produkterna är gamla när de lämnas för återvinning. Det innebär att plast med förbjudna ämnen riskerar att blandas med plast från nyare produkter där farliga ämnen har fasats ut.
