PRIOs kriterier för utfasningsämnen och prioriterade riskminskningsämnen

CMR betyder att ämnet är känt eller förmodat vara cancerframkallande, könscellsmutagent eller reproduktionsstörande. De här ämnena har så allvarliga egenskaper att människor inte bör utsättas för dem. Teoretiskt kan en enda exponering för en mycket liten mängd av ämnet orsaka bestående skador. Cancerframkallande betyder att ämnet kan orsaka skador som på sikt kan utvecklas till cancer. Könscellsmutagent betyder att ämnet kan orsaka ärftliga mutationer, alltså förändringar av arvsmassan. Reproduktionsstörande betyder att ämnet kan skada sexuella funktionen, förmågan att få barn eller utvecklingen av ett embryo, foster eller barn.

Fluorerade växthusgaser (f-gaser) är en grupp gaser som oftast används för att ersätta ämnen som kan bryta ner ozonskiktet. De förstör inte ozonskiktet, men är mycket potenta växthusgaser som är tusentals gånger kraftigare än koldioxid och som bidrar till den globala uppvärmningen. Till de fluorerade växthusgaserna räknas bland annat fluorkolväten (HFC), perfluorkarboner (PFC) och svavelhexafluorid, (SF6).

Läs mer om ämnesgruppen Klorfluorkarboner (CFC) och Vätefluorkolväten (HFC).

Hormonstörande ämnen är sådana ämnen som är främmande för kroppen och kan störa kroppens eget hormonsystem. Många viktiga processer i kroppen styrs av hormoner som verkar vid mycket låga halter i kroppen. Dessa ämnen kan exempelvis bidra till påverkan på ämnesomsättningen och förmågan att få barn, eller bidra till utveckling av hormonberoende cancerformer som till exempel bröstcancer.

Det mest kritiska skedet för effekter är fosterstadiet. Om ett foster utsätts för ett hormonstörande ämne kan det till exempel innebära effekter på hjärnans utveckling eller ökad risk för sjukdomar i vuxen ålder. Hos en vuxen människa kan kroppen på ett bättre sätt själv reglera nivåerna av hormoner. Men hos foster och små barn är denna mekanism inte lika utvecklad vilket ökar risken för att ett hormonstörande ämne kan ha oåterkalleliga effekter. Under utvecklingen styr hormoner hur celler mognar och hur de vandrar till rätt ställe. Om detta rubbas kan det ge bestående störningar.

Ämnen som är luftvägs- eller hudsensibiliserare kan aktivera kroppens immunförsvar. Vid upprepad kontakt med ämnet kan allergiska besvär uppstå. Den allergiska reaktionen kan undvikas genom att undvika ämnet, men aktiveringen av immunsystemet kvarstår hela livet. En kraftig allergisk reaktion kan därför uppstå vid varje nytt exponeringstillfälle.

Luftvägssensibiliserare kan orsaka reaktioner i luftvägarna. Det kan resultera i astma vilket är en så allvarlig hälsoeffekt att människor inte bör exponeras för sådana ämnen. Hudsensibiliserande ämnen kan orsaka reaktioner i huden. Mycket små mängder av en hudsensibiliserare i kategori 1A kan orsaka kraftiga allergiska besvär. Exponering för dessa ämnen bör därför undvikas.

Observera att blandningar där en eller flera luftvägssensibiliserare ingår, t.ex. allergiframkallande enzymer i rengöringsmedel, inte nödvändigtvis klassificeras som allergiframkallande. Den generella koncentrationsgränsen enligt CLP-förordningen för klassificering av blandningar i lösning eller granulerad form innehållande luftvägssensibiliserare är 1% vilket är högre än för andra faroegenskaper för utfasningsämnen i PRIO (normalt 0,1% alternativt 0,3%).

Ett ämne med klassificeringen H420 innebär att det ”Skadar folkhälsan och miljön genom att förstöra ozonet i övre delen av atmosfären”.

I stratosfären omvandlar solljuset ständigt en del av luftens syremolekyler till ozon. Detta ozonskikt filtrerar bort skadlig UV-strålning från solen. UV-strålning kan ge mycket allvarliga skador på hälsa och miljö, samt även skada tekniskt material. Hotet mot ozonskiktet kommer från utsläpp av ozonnedbrytande ämnen som CFC (klorfluorkarboner), HCFC (klorfluorkolväten), haloner, klorerade lösningsmedel, metylbromid och liknande ämnen. Det är dessa ämnens innehåll av klor eller brom som bryter ned ozonet i stratosfären. Användningen av ozonnedbrytande ämnen ska fasas ut enligt miljökvalitetsmålet

Skyddande ozonskikt. Länk till annan webbplats.

PBT/vPvB-ämnen är persistenta (svårnedbrytbara), bioackumulerande (ansamlas i levande organismer) och toxiska (giftiga), alternativt mycket svårnedbrytbara och mycket bioackumulerande. Ett ämne är svårnedbrytbart om det eller dess nedbrytningsprodukter inte i någon nämnvärd omfattning bryts ned i miljön, vilket gör att de stannar kvar i miljön under lång tid.

Utgångspunkten är att organiska ämnen som är svårnedbrytbara, bioackumulerande och giftiga alltid utgör en möjlig risk för människors hälsa och för miljön. Ett svårnedbrytbart ämne, som samtidigt är bioackumulerande, kan under lång tid tas upp och anrikas i organismer. Det kan leda till oförutsägbara negativa effekter, även av ämnen som i olika tester inte har visat sig vara giftiga.

För ämnen som både är mycket svårnedbrytbara och mycket bioackumulerande är det ännu svårare att bedöma riskerna. Osäkerheten kring framtida skadeverkningar är så stor att någon form av negativa effekter alltid förutsätts även om det inte har visats i tester.

Kadmium

Kadmium stannar kvar i kroppen under lång tid och lagras framför allt i njurarna. Njurfunktionen kan skadas om man får i sig mycket kadmium under en längre tid. Kadmium kan också vara cancerframkallande, mutagent och ge benskörhet. De negativa hälsoeffekterna av kadmium uppkommer redan vid låga exponeringsnivåer.

Kadmium är också farligt för miljön med negativa akuta och kroniska effekter.

Kvicksilver

Kvicksilver och dess föreningar (främst metylkvicksilver) har negativa effekter på nervsystemet och dess utveckling. Det kan också ha negativa effekter på hjärt-kärlsystemet, immunsystemet, reproduktionssystemet och njurarna. Störningarna av nervsystemets utveckling och toxiciteten för det centrala nervsystemet är de känsligaste och mest väldokumenterade effekterna. Metylkvicksilver kan överföras via moderkakan till fostret och kan påverka fostrets utveckling. Om barn utsätts för låga halter metylkvicksilver under lång tid kan de uppvisa symtom som inlärningssvårigheter och försämrad intellektuell kapacitet.

Kvicksilver omvandlas till metylkvicksilver av naturliga processer och ansamlas i levande organismer.

Bly

Bly och dess föreningar har framförallt negativa effekter på nervsystemet som kan medföra försämrad kognitiv utveckling och intellektuell prestationsförmåga. Foster och små barn är speciellt känsliga. Bly kan överföras via moderkakan till fostret samt via bröstmjölk till spädbarnet och kan påverka hjärnans utveckling vid låga exponeringsnivåer. Bly kan även skada förmågan att få barn. Andra negativa hälsoeffekter är högt blodtryck och ökad förekomst av hjärt- och kärlsjukdomar hos vuxna. International Agency for Research on Cancer (IARC) har klassificerat bly som ett förmodat cancerframkallande ämne.

PFAS (per- och polyfluorerade alkylsubstanser) är en grupp organiska ämnen som är extremt svårnedbrytbara (persistenta), i sig själva eller som nedbrytningsprodukter. Det gör att de stannar kvar i miljön under lång tid. PFAS förekommer inte naturligt i miljön utan alla PFAS-ämnen är framställda av människan. Vissa är bioackumulerande, det vill säga de ansamlas i levande organismer. Vissa är mobila, det vill säga de är rörliga i miljön och kan spridas över stora områden. För ett fåtal PFAS finns det belägg för att de är skadliga för hälsan, som till exempel PFOS och PFOA. För flertalet PFAS-ämnen saknas fortfarande kunskap om deras effekter på hälsan. Det finns dock anledning att misstänka att alla PFAS är hälsoskadliga.

Alla PFAS-ämnen i PRIO uppfyller OECD:s PFAS-definition (2021).

Läs mer om PFAS.

Hudsensibiliserande ämnen kan aktivera kroppens immunförsvar. Upprepad kontakt med ämnet kan leda till kontakteksem. Besvären kan undvikas genom att ämnet undviks, men aktiveringen av immunsystemet kvarstår hela livet. En allergisk reaktion kan därför uppstå vid varje nytt exponeringstillfälle. Det krävs en större mängd av dessa ämnen för att ge upphov till allergiska hudbesvär, eller så är den allergiska reaktionen är inte lika kraftig som för ämnen som är klassificerade som hudsensibilisering i kategori 1A.

Cancerframkallande ämnen i kategori 2 kan orsaka cancer men effekten är inte lika väl belagd som för cancerframkallande ämnen i kategori 1A och 1B. Cancerframkallande ämnen i kategori 2 bör därför betraktas som misstänkt cancerframkallande för människor.

Här avses ämnen som klassificeras Farlig för vattenmiljön, kategori kronisk 1 (H410) eller Farlig för vattenmiljön, kategori kronisk 4 (H413) enligt CLP- förordningen Länk till annan webbplats.. Bakgrunden till att just dessa klassificeringskriterier valts är de långtidseffekter som dessa ämnen kan ge upphov till. Detta är också i linje med intentionerna i Giftfri miljö att minska exponeringen för ämnen som kan ge långtidseffekter.

Ett ämne klassificerat H410 är mycket giftigt för vattenlevande organismer med skadliga långtidseffekter i vattenmiljön.

Klassificeringen med faroangivelsen H413 baseras på ett så kallat uppfångningskriterium där, i avsaknad av data för kronisk toxicitet, faran för långtidseffekter misstänks motsvara den som för klassificeringen med H410. Uppfångningskriteriet är inte helt definierat men gäller bland annat ämnen som kan bioackumuleras (BCF≥500 eller log Kow≥4), inte är lättnedbrytbara, har låg vattenlöslighet (<1mg/l) och där ingen akut toxicitet registreras i nivåer upp till vattenlösligheten. Ett annat exempel för när klassificering med faroangivelsen H413 är aktuell är för giftiga metaller för vilka det saknas uppgifter om transformation/löslighet i särskilda test.

Ämnen som klassificeras H411 eller H412 (enligt CLP), uppfyller inte detta PRIO-kriterium då de har en visad lägre kronisk toxicitet än H410.

Mutagena ämnen i kategori 2 kan orsaka mutationsskador i mänskliga könsceller men den mutagena effekten är inte lika väl belagd som för könscellsmutagena ämnen i kategori 1A och 1B. Mutagena ämnen i kategori 2 bör därför betraktas som att de eventuellt kan ge ärftliga skador på människors arvsmassa. Mutagena egenskaper kan leda till ärftliga mutationer eller skador som på sikt kan ge cancer eller skador på reproduktionen. Teoretiskt sett kan skadorna uppkomma efter en enstaka exponering för en mycket låg dos av ämnet. Mutagena ämnen i kategori 2 är vanligen bevisat mutagena i kroppsceller (inte könsceller) i försök på däggdjur.

Ämnen med mycket hög akut giftighet är ämnen som efter kortvarig exponering för mycket små mängder kan leda till övergående eller bestående skador eller leda till döden. Det räcker med att man utsätts för (sväljer, får på huden eller andas in) en mycket liten mängd av ett sådant ämne vid ett enda tillfälle för att skador på vävnader, organ eller organsystem ska uppkomma. Ibland är skadorna dödliga.

Potentiella PBT/vPvB-ämnen misstänks ha persistenta (svårnedbrytbara), bioackumulerande (ansamlas i levande organismer) och toxiska (giftiga), alternativt mycket svårnedbrytbara och mycket bioackumulerande egenskaper. Se beskrivning av egenskaper för PBT/vPvB-ämnen. För potentiella PBT/vPvB-ämnen gäller att de uppfyller screening-kriterierna för PBT-bedömning inom Reach.

Ämnen som har bedömts uppfylla kriterierna för PBT/vPvB av PBT-expertgrupp kommer i normalfallet senare att föras upp på Kandidatförteckningen i Reach (för PBT och/eller vPvB) och kan i vissa fall även komma att föreslås för upptag i Stockholmskonventionen. Verksamhetsutövaren bör överväga om ett potentiellt PBT/vPvB-ämne ska hanteras som ett utfasningsämne.

Reproduktionsstörande ämnen i kategori 2 kan orsaka negativa effekter på sexuell funktion och förmåga att få barn hos vuxna män och kvinnor, samt skada utvecklingen hos ett embryo, foster eller barn. De negativa effekterna är dock inte lika väl belagda som för reproduktionsstörande ämnen i kategori 1A och 1B. Reproduktionsstörande ämnen i kategori 2 bör betraktas som misstänkt reproduktionsstörande för människor.

Reproduktionsstörande ämnen i tilläggskategori effekter på eller via amning är ämnen som tas upp av kvinnan och som visat sig påverka amningen, eller som kan förekomma i bröstmjölk i tillräckligt stora mängder för att utgöra en hälsorisk för ett barn som ammas.

Ämnen som uppvisar specifik organtoxicitet efter upprepad eller långvarig exponering för mycket små mängder kan ge övergående eller bestående skador eller leda till döden. Det räcker med att man utsätts för (sväljer, får på huden eller andas in) en liten mängd av ett sådant ämne under en längre tid för att skador på eller allvarliga förändringar i vävnader, organ eller organsystem ska uppkomma, ibland dödliga. De negativa hälsoeffekterna kan medföra funktionsstörningar som antingen kan gå tillbaka eller som är bestående samt som är omedelbara och/eller fördröjda.