Ämnesgrupper

Ämnen inom en ämnesgrupp är ofta lika i strukturen och kan ofta fylla samma kemiska funktion och ha samma användningsområden. Ämnena kan också ha liknande inneboende egenskaper och uppvisa liknande toxikologiska egenskaper. Det är bra att tänka på det i samband med substitution. Att byta ut ett farligt ämne till ett annat inom samma ämnesgrupp kan vara problematiskt.

Alkylfenoler är organiska föreningar som består av en eller flera kolvätekedjor som är bundna till en fenol. Fenol består av en aromatisk ring och en så kallad hydroxylgrupp som består av syre och väte.

Alkylfenoler är organiska föreningar som framför allt framställs och används inom industrin. Det är främst derivat av alkylfenoler som används, till exempel alkylfenoletoxilat och nonylfenoletoxilat. Ämnena används bland annat i rengöringsmedel, smörjolja och färger.

Många alkylfenoler och deras derivat är giftiga för vattenlevande organismer. Några av dem är också svåra att bryta ner och kan ha hormonstörande effekter. I gruppen ingår ämnet nonylfenol som förts upp på kandidatförteckningen och tillståndslistan i Rach på grund av att det är hormonstörande i miljön.

Azo-färgämnen används vid färgning av textilfibrer, framförallt bomull men även siden, ull, viskos och syntetfibrer. Azofärgämnen kan brytas ner till en grupp ämnen som kallas för aromatiska aminer. Dessa ämnen kan vara cancerframkallande, störa fortplantningsförmågan eller vara allergiframkallande. Azofärgämnen som kan brytas ner till cancerframkallande arylaminer är förbjudna att använda i textil. Dispersionsfärgämnen, som används för att färga syntetfibrer som polyamid och polyester, förknippas med allergiframkallande egenskaper.

Läs mer om Azo-färgämnen.

Flamskyddsmedel används för att fördröja eller hindra att ett material börjar brinna. Textilier och möbler i offentlig miljö, skyddskläder, gummikablar, isoleringsmaterial samt elektrisk och elektronisk utrustning är exempel på varor som kan vara flamskyddade. Vissa flamskyddsmedel är hälso- och miljöfarliga, en del genom att de är hormonstörande. Det finns flera hundra olika flamskyddsmedel, varav ett 70-tal som innehåller brom. Flera av de farligaste flamskyddsmedlen är förbjudna i till exempel elektronik. Flamskyddsmedel kan läcka ut när varor tillverkas, används och när de skrotas. Bromerade flamskyddsmedel finns kvar länge i naturen, samlas i organismer och är giftiga. De kan transporteras långa vägar i luften. Vi kan få i oss flamskyddsmedel exempelvis genom maten, främst fisk. Många flamskyddsmedel hittas i dammet inomhus men genom att städa och vädra minskar mängden.

Dioxiner och dibensofuraner är klorerade miljögifter som ibland sammanfattas som "dioxiner". De fullständiga namnen är polyklorerade dibenso-p-dioxiner (PCDD) respektive polyklorerade dibensofuraner (PCDF).

Dioxiner och dibensofuraner bildas vid förbränning av organiskt material tillsamman med material som innehåller klor t.ex. PVC-plast. De har inga användningsområden men kan bildas som föroreningar vid tillverkning av andra klorerade organiska ämnen. Antalet tänkbara ämnen som kan bildas är 210 och 17 av dem anses som speciellt giftiga. Den giftigaste är 2,3,7,8-tetraklordibenso-p-dioxin (TCDD).

Dioxiner och dibensofuraner hör till de ämnen som ingår i Stockholmskonventionen om långlivade organiska ämnen, s.k. POPs (Persistent Organic Pollutants).

Läs mer om dioxiner och dibensofuraner på Naturvårdsverkets webbplats.länk till annan webbplats

Ftalater/mjukgörare är en grupp ämnen som kan användas för att göra plaster och gummi mjuka och smidiga. De kan finnas i många olika sorters mjuka plast- och gummiprodukter, till exempel träningsmattor, badkarsmattor, trädgårdsslangar, konstläder, plastgolv, elsladdar och plasttryck på kläder. Det kan också finnas ftalater i färg och lim. Ämnena kan läcka ut ur materialen och tas upp av kroppen. Några ftalater kan vi få i oss genom direktkontakt och en del indirekt exempelvis genom maten. Ftalater har påträffats i analyser av blod, bröstmjölk och urin. Alla ftalater är inte skadliga, men vissa kan påverka utvecklingen av testiklarna och göra det svårare att få barn och vissa ftalater är eller misstänks vara hormonstörande. De farligaste ftalaterna är förbjudna i leksaker och barnavårdsartiklar och är på väg att bli förbjudna i fler varugrupper.

Högaromatiska oljor (HA-oljor) är en restprodukt som bildas vid tillverkning av till exempel smöroljor. De används mest i gummitillverkning och förekommer bland annat i bildäck för att göra däcken mjuka. HA-oljan innehåller stora mängder aromatiska och polycykliska aromatiska kolväten (PAH) varav flera är klassificerade som cancerframkallande.

Högfluorerade ämnen (PFAS) används bland annat för att skapa vatten-, fett- och smutsavvisande ytor. De används till exempel i brandsläckningsskum, textilier, impregneringsmedel, golvvax och skidvalla. I PRIO finns över 4600 sådana ämnen. Ämnena tillhör de som är absolut mest svårnedbrytbara i naturen. Studier visar att nivåerna av ämnena ökar i sälar, renar och isbjörnar i Arktis. De har också hittats i låga nivåer i blodet hos människor. Det är främst via förorenat dricksvatten och livsmedel som fisk som människor får i sig PFAS.

Perfluoroktansulfonsyra (PFOS) och perfluoroktansyra (PFOA) tillhör de mest studerade ämnena i PFAS-gruppen och också de som är hårdast reglerade. I ämnesgrupperna PFOS och PFOA ingår, förutom syrorna och dess salter, sådana ämnen som kan brytas ner till PFOS respektive PFOA. Ämnesgrupperna kallas därför perfluoroktansulfonsyra (PFOS) / perfluoroktansyra (PFOA) och dess derivat. Grupptillhörigheten är baserad på exempellistor i Stockholmskonventionen och Reach samt Kemikalieinspektionens bedömning. Det kan finnas ytterligare PFAS-ämnen som omfattas av respektive ämnesgrupp.

Läs mer på om PFAS. 

Isocyanater används som råvara vid framställning av polyuretan (PUR) som förekommer i plast och som bindemedel i lim, färg och lack. Generellt gäller att isocyanater kan ge allergier vid hudkontakt eller inandning, skador i andningsorganen vid inandning av ångor eller aerosoler. Vissa isocyanater kan orsaka cancer. En del är också klassificerade som miljöskadliga, eftersom de är giftiga för vattenlevande organismer. Framförallt är isocyanater ett arbetsmiljöproblem och det finns föreskrifter om arbete med härdplaster där isocyanater ingår.

Läs mer om isocyanater på Arbetsmiljöverkets webbplats.länk till annan webbplats

Klorerade lösningsmedel är kolväten med en till två kolatomer där flera väteatomer är utbytta mot kloratomer.

Klorerade lösningsmedel har använts i stor omfattning i svensk industri. Bland annat som lösnings- och extraktionsmedel inom verkstadsindustri, kemiteknisk industri, elektronikindustri och kemtvätt. Men användningen har minskat kraftigt sedan förbuden trädde ikraft och kravet på dispenser infördes. Deras goda fettlösande egenskaper gör att klorerade lösningsmedel används som avfettningsmedel för bland annat metaller, och som kemtvättvätskor. Ämnena är i allmänhet hälsoskadliga. I miljön är de skadliga för vattenlevande organismer.

Klorfluorkarboner är kolväten som innehåller en eller två kolatomer och där väteatomerna ersatts av klor och/eller fluor. De används främst som köldmedier i kylanläggningar, är lättflyktiga och stabila gaser men bidrar också till att tunna ut ozonskiktet och är därför förbjudna både genom internationella överenskommelser samt på nationell nivå.

Fluorkolväten (HFC), är syntetiskt framställda fluorerade gaser som togs fram som ett substitut för de ozonnedbrytande klorfluorkarbonerna men som också är mycket potenta växthusgaser och bidrar till den globala uppvärmningen.

Läs mer om reglerna för växthusgaser.

Klorparaffiner är kolväten med rak kolkedja som består av 10–30 kolatomer och där 40–70 procent av väteatomerna är utbytta mot kloratomer.

Klorparaffiner indelas i kort-, mellan- och långkedjiga beroende på kolkedjans längd. Kortkedjiga har 10–13 kolatomer, mellankedjiga 14–17 kolatomer och långkedjiga har fler än 17 kolatomer.

Klorparaffiner har ett brett användningsområde bland annat används de i skärvätska för metall och som mjukgörare och flamskyddsmedel i en mängd olika varor och produkter, till exempel PVC-kabel, tätningsskum och textilier. De används också i bland annat kyl - och smörjmedel i metallbearbetande industri och som tillsatsmedel i fogmassor, färg, plast och gummi. Klorparaffiner är stabila, svårnedbrytbara och har negativa effekter på hälsa och miljö. Kort- och mellankedjiga klorparaffiner är mycket giftiga för vattenlevande organismer och kan, genom att de är bioackumulerbara, ge skadliga långtidseffekter. Nya forskningsdata indikerar att också långkedjiga klorparaffiner är bioackumulerande.

Komplexa kolväten framställs genom raffinering av råolja och stenkolstjära. Komplexa kolväten är blandningar av olika organiska ämnen och är ofta klassificerade som giftiga och cancerframkallande om de exempelvis innehåller ämnen som bensen och polyaromatiska kolväten (PAH). De betraktas som utfasningsämnen i PRIO-verktyget.

Blandningar av komplexa kolväten kan på kemisk väg behandlas så att halterna av de cancerframkallande ämnena minskar. När halterna av dessa ämnen understiger bestämda gränsvärden ska det komplexa kolvätet inte längre klassificeras som cancerframkallande. På marknaden är flertalet komplexa kolväten behandlade och ska därmed inte betraktas som utfasningsämnen. Detta är anledningen till att ämnen som tillhör gruppen komplexa kolväten i PRIO följs av texten ”Obs! Gäller ej alltid”.

Lättlösliga salter av de metaller som finns med i PRIO är klassificerade som miljöfarliga. Metalljoner, metaller i sin mest vattenlösliga form bedöms vara mycket giftiga för vattenlevande organismer och kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljön. Bly, kadmium, kvicksilver och dess föreningar har också visat på negativa effekter på människors hälsa.

Grupper av metaller och metallföreningar i PRIO:

  • Arsenikföreningar
  • Bly och blyföreningar
  • Kadmium och kadmiumföreningar
  • Koboltföreningar
  • Kopparföreningar
  • Kromföreningar
  • Kvicksilver och kvicksilverföreningar
  • Nickelföreningar
  • Silverföreningar
  • Tennorganiska föreningar
  • Zinkföreningar

PAH:er består av två eller flera kondenserade aromatiska ringar och utgör tillsammans en grupp av flera hundra ämnen där bensen är det enklaste aromatiska kolvätet. PAH:er bildas när kol eller kolväten, till exempel olika oljor, upphettas utan att det samtidigt finns tillräckligt mycket syre för att ge en fullständig förbränning till koldioxid. Det kan ske i industriella processer såsom vid krackning av petroleum, eller i förbränningsmotorer i bilar. De bildas även vid grillning av mat. PAH:er är den största gruppen av cancerogena ämnen som vi känner till idag.

Polyklorerade bifenyler (PCB) är ett samlingsnamn för en grupp ämnen ämnen som består av en bifenyl , eller två aromatiska ringar, med olika många kloratomer på varje ring. PCB är fettlösliga, giftiga och svårnedbrytbara ämnen som lagras i fettvävnaden hos levande varelser eller i miljön. De har främst använts som isolering och smörjolja i kondensatorer samt i transformatorer, fogmassor, färg, och självkopierande papper med mera. All användningen av PCB i nya produkter förbjöds 1978. Reglerna för att stoppa spridning av PCB finns i förordning (2007:19) om PCB m.m. För PCB-varor som är avfall finns det även bestämmelser i avfallsförordningen och förordningen om avfallsförbränning.

Läs mer om PCB på Naturvårdsverkets webbplats.länk till annan webbplats

Senast uppdaterad 22 mars 2021