Kvicksilver är ett av de allra farligaste miljögifterna och utgör ett hot både mot miljön och mot människors hälsa. Det är en lättflyktig metall som kan spridas över långa avstånd i atmosfären. Kvicksilver kan inte brytas ned utan ansamlas i mark, vatten och levande organismer.

Ju mer kvicksilver som tillförs till samhället, desto mer ökar halterna i miljön. Det är därför av stor vikt att användningen och utsläppen av kvicksilver minskas.

Kemikalieinspektionen (KemI) arbetar, såväl i Sverige som inom EU och internationellt, för att begränsa användning och utsläpp av kvicksilver.

Kvicksilver är fortfarande ett problem i Sverige

Trots insatserna för att begränsa användning och utsläpp av kvicksilver är nedfallet fortfarande stort över Sverige. Det beror främst på långväga lufttransporter från övriga Europa, men även från andra delar av världen.

Trots att nedfallet av kvicksilver har minskat de senaste årtiondena är det inte tillräckligt för att förhindra att kvicksilverhalter­na ökar i miljön. Till exempel ökar halterna med cirka 0,5 pro­cent årligen i skogsmarkens översta lager. Naturvårds­verket uppskattar att nedfallet av kvicksilver behöver minska med 80 procent för att vi på sikt ska nå halter i fisk som inte överskrider WHO/FAO:s gränsvärde på maximalt 0,5 mg kvicksilver/kg fisk.

Den största källan till kvicksilverutsläpp till luft globalt är förbränning av kol. Andra utsläppskällor är till exempel smältverk, krematorier (amalgamfyllningar) samt avfallsförbränning (kvicksilver i produkter).

Kvicksilver sprids även direkt till mark och vatten exempelvis genom utsläpp från industrier, utlakning från soptippar och genom spridning av avloppsslam.

Effekter av kvicksilver på människor och miljön

Kvicksilver och dess föreningar har framförallt negativa effekter på nervsystemet och dess utveckling, samt på hjärt-kärlsystemet, immunsystemet, fortplantningssys­temet samt njurarna. Störningarna av nervsystemets utveckling och giftigheten för det centrala nervsystemet är de känsligaste och mest väldokumenterade effekterna.

Den farligaste formen av kvicksilver är metylkvicksilver eftersom den överförs till fostret, passerar blod-hjärn­barriären och hämmar, troligen även vid låga halter, den mentala utvecklingen hos barn. Kvicksilver kan omvand­las till metylkvicksilver av naturliga processer i miljön och anrikas i näringskedjan, bland annat i fisk. Befolknings­grupper som äter mycket fisk, skaldjur och marina däggdjur är därför särskilt utsatta.

I Sverige är kvicksilverhalterna i vanliga fiskarter ofta förhöjda. Livsmedelsverkets kostråd till kvinnor som planerar att skaffa barn snart, som är gravida eller som ammar är att inte äta till exempel abborre, gädda, gös, eller tonfisk mer än 2-3 gånger per år för att undvika negativa effekter på foster och nyfödda.

Det finns även indikationer på att fortplantningen hos fiskätande däggdjur och fågel påverkas av de höga halterna i fisk.

Kvicksilverhalterna i skogsmark är så höga i stora delar av Sverige att de kan påverka den mikrobiologiska aktiviteten i marken. Effekten av det är att näringsom­vandlingen i marken kan störas och ge återverkningar på skogsekosystemen som är svåra att förutse. Kvicksilvret i marken utgör även en källa till metylkvicksilver genom att det urlakas till vattensystem.