Stora och små larm duggar allt tätare. Det ligger nära till hands att säga att vi lever i ett larmsamhälle. Aktörerna är många - allt från forskare, myndigheter, miljöorganisa­tioner till journalister, författare och bloggare.

På årets Almedalsvecka hade jag glädjen att vara mode­rator på ett seminarium anordnat av Toxikologiska rådet. Temat var den ständigt aktuella och angelägna frågan om riskkommunikation. Risker är bra nyheter för redaktioner­na. Från vetenskapsjournalister till allmänreportrar gäller det att navigera mellan riskerna. Att välja rätt risker och ge dem rätt proportioner. Om vargen kommer för ofta blir han mer och mer lik en oförarglig hund.

Kraven på våra myndigheter att kunna hantera riskkom­munikation är stora. Att inte dölja något när ny kunskap utvecklas om risker och att inte heller skrämma i onödan. Det måste finnas en tillräckligt säker vetenskaplig grund för att agera och ofta komplicerade vetenskapliga fakta måste kunna förmedlas på ett korrekt och samtidigt begripligt sätt.

Myndigheternas webbplatser når in i hemmen och e-posten har blivit en naturlig kontaktlänk mellan medbor­garen och myndighetsexperterna. Med ökad kunskap hos medborgarna följer frågor och en önskan att veta mer. Öppenhet och tillgänglighet blir viktiga faktorer för att förtroende mellan myndigheten och omvärlden ska bibehållas. Om förtroendet en gång har skadats får myndigheten svårt att nå ut med angelägen information om risker.

Neurosedyn drogs en gång tillbaka från apotekshyllorna - men allmänheten informerades inte. Av tragedin drogs lärdomar och grunden lades till dagens läkemedelskont­roll. Ändå kan larmrapporter om risker med läkemedel ge upphov till stor obefogad oro om de inte sätts i rätt pers­pektiv - att risken kan vara mycket större om patienten inte får sitt läkemedel.

Larmsamhället ställer krav på kulturförändring - att myn­digheter och forskarsamhället att bli snabbfotade när det gäller att förmedla och agera när det gäller risker. Samti­digt är det viktigt att ingen frestas till lättköpta och kort­siktiga vinster genom synlighet i debatten utan tar ett långsiktigt ansvar. Den som ger råd tar på sig ett stort ansvar - det är lätt att ge råd, men svårare att ta tillbaka dem.

Ett är säkert. Det kan aldrig vara försvarbart att hålla inne med information som kan ha betydelse för hälsa och miljö. Det gäller att navigera rätt – det är en uppgift som i dag delas av många.

Ethel Forsberg
Generaldirektör för KemI